Fler lymfompatienter behöver räddas


Per-Ola Andersson

– Av de patienter som har den vanligaste typen av lymfom kan vi bara bota 50-60 procent med nuvarande behandlingsmetoder. Vår forskning går ut på att förstå varför de övriga inte blir hjälpta, berättar Per-Ola Andersson, docent och överläkare vid hematologen i Borås.
Förhoppningen är att man parallellt ska finna alternativa, effektiva botemedel.

Lymfom är en cancersjukdom som utgår från lymfsystemet. Den vanligaste formen, s k diffust storcelligt B-cellslymfom (DLBCL), är mycket aggressiv. Det är patienter med denna sjukdom som Per-Ola Anderssons forskningsgrupp nu inriktar sin forskning på. Uppemot trettio procent av dem som behandlas svarar inte alls på gängse behandling eller får de återfall tidigt. För dem är prognosen mycket dålig och få överlever.

 
– Vi vill nu finna mönster av proteiner och andra ämnen i tumörerna för att bättre kunna avgöra hur en patient kommer att svara på dagens behandling, berättar Per-Ola Andersson. Vi undersöker också hur generna i tumören fungerar och hur de påverkar proteintillverkningen.
Det gäller att jämföra tumörvävnad från båda patientgrupperna, dem som botats och dem som behandlingen inte hjälpt. Man arbetar parallellt med två olika tekniker. Vid s k proteomik analyseras proteiner i tumörerna och vid s k metabolomik tittar man på blodet och ämnesomsättningsprodukter där.
Hittills behandlas alla patienter med denna typ av lymfom på samma sätt, d v s med en kombination av cytostatika och biologisk behandling, d v s antikroppar i form av dropp. På dem som inte blir hjälpta av detta prövar man andra typer av behandlingar eller kombinationer av cytostatika. Men givetvis vore det bäst att redan i första skedet kunna ge dem adekvat behandling – när man väl funnit en sådan.

 
– Först när vi lärt oss hitta de patienter som måste ha en annan behandling kan vi inrikta oss på att finna rätt botemedel, säger Per-Ola Andersson. Flera nya är på väg och har vi tur kan vår forskning även resultera i ett sådant.
Arbetet har pågått sedan 2011 och nu har man publicerat resultat från båda metoderna proteomik och metabolomik. Tydliga skillnader har visat sig mellan patientgrupperna, särskilt om man lägger ihop resultaten från de två metoderna. Men forskning är ett långsiktigt arbete och ett användbart resultat väntar man sig tidigast om tre-fem år.

 
– Tid och pengar är det som styr. Forskarnas och statistikernas tid ska arvoderas och tiden ska för läkarna delas mellan kliniskt arbete och forskning, berättar Per-Ola Andersson. Det är också viktigt med rätt samarbetspartners. Det är svårt att själv hinna vara uppdaterad om den senaste tekniken. Utvecklingen går så fort. Vi samarbetar med forskningsgrupper på några svenska universitet men vi är faktiskt först på det här området.
Per-Ola Andersson är huvudman för forskningsprojektet. Han har trettio procent av sin tjänst arvoderad för forskning av Borås sjukhus, där han även arbetar som överläkare vid hematologen. Pengar till forskningen behövs dock ständigt för de medverkandes arvoden, för utrustning, m m. Lions Cancerfond Väst beviljade 2015 150 000 kronor till projektet.

 
– De lite mindre cancerfonderna betyder väldigt mycket. Dagens kliniska, patientnära forskning skulle förmodligen inte överleva om inte den här typen av bidrag fanns, hävdar Per-Ola Andersson. De stora fonderna satsar mer på grundforskning. Men vi som arbetar kliniskt kanske i större utsträckning ser problemen hos patienterna och vill lösa dem i vår forskning!

 

Lena HaldinForskningsredaktör
Lena Haldin